Vetenskapsrådet
"Kunskapen är stolt över att den lärt så mycket. Visdomen är ödmjuk över att den inte vet mer."
- William Cowper
Det här är tidningen Tentakels arkiverade webbsidor. Tidningen lades ned 2011.
Oktober 2010 Nr 4

Är det bra att lärosätena nu själva ska anställa alla sina forskare?

– Jag tycker att förändringen är bra. Det är viktigt att universiteten själva har makten över sina rekryteringar. Den stora vinsten med den nya förordningen blir att vi kommer att kunna arbeta mer strategiskt och framförallt att vi kan snabba upp rekryteringsprocessen. Förhoppningsvis kan lärosätena gemensamt utveckla ett internationellt jämförbart och tydligt karriärsystem a la "tenure track". Det skulle bli otydligt med alltför olika varianter av karriärsystem på olika lärosäten.

Jag tror inte att kvaliteten kommer att sjunka. Det vore ju att skjuta sig själv i foten om ett lärosäte skulle rekrytera sämre meriterade lärare. Däremot kommer det att vara fortsatt viktigt med extern forskningsfinansiering för unga lovande forskare som befinner sig i de tidigare faserna i karriärsystemet.

Helen Dannetun - Professor i fysik, Linköpings tekniska högskola
– VR-finansierade forskarassistenttjänster och särskilda forskartjänster har varit ett mycket positivt tillskott till universitetens forskningsmiljöer och jag tycker att det är en förlust att tjänsterna inte finns kvar. Rådets rekrytering på nationell nivå har varit ett bra sätt att säkerställa vetenskaplig kvalitet och det återstår att se om de enskilda universiteten uppnår samma kvalitetsnivå med det nya systemet. Vi vet inte än vilken typ av anställningar vi kommer att ha i framtiden och därför är det svårt att förutse vad det nya systemet kommer att leda till.

Troligtvis är vi på väg mot någon form av tenure-track system vilket jag tror kommer att innebära att färre juniora tjänster utlyses. Den vetenskapliga kvaliteten i ett tenure-track system kommer bygga på att dels lyckas identifiera och rekrytera de bästa juniora forskare i ett mycket tidigt skede i deras karriär, dels på att de nyrekryterade forskarna förses med de resurser som behövs för att bedriva konkurrenskraftig forskning, samt att vi etablerar utvärderingsprocesser som ställer höga kvalitetskrav för befordran.

Neus Visa - Professor i molekylär biologi, Stockholms universitet
– Forskningsråden har länge spelat flera roller inom forskningspolitiken: projektfinansiering är kärnan, men ovanpå den har lagts finansiering av större program och centrum liksom – vilket varit särskilt viktigt för nya och snabbväxande fält – anställningar som forskarassistent, forskare och professor. I framtiden försvinner ansvaret för anställningar, som ett uttryck för regeringen klockartro på universitetens (framtida) visdom att själva forma sitt öde. Jag är tveksam. Forskningsrådens anställningar har varit de kanske tydligaste uttrycken för rådens interna kunnande och förmåga att peka ut viktiga fält, och de har på så sätt kompletterat universitetens något mer traditionsbundna ambitioner och snäva utblickar. Även autonoma universitet behöver starka signaler utifrån, för att undvika nepotism och lokala återvändsgränder.
Mats Benner - Professor i forskningspolitik, Lunds universitet
– Idag är anställningsformerna ofta osäkra och nytillsättningarna styrs främst av externa projekt. Autonomireformen ger universiteten möjlighet att för första gången ha en rekryteringsstrategi samt erbjuda klara karriärvägar. Detta bör på sikt göra forskarkarriären mer attraktiv och förbättra både forskning och utbildning på universiteten. Min uppfattning är att universiteten ska rekrytera, avlöna och ha ansvar för sin forskande personal, medan forskningsråden ska finansiera bra forskning.

Systemet idag (åtminstone naturvetenskapliga fakulteter) med många tidsbegränsade forskarassistenttjänster är inte alls bra. Dels finns ingen möjlighet till befordran när tjänsten tagit slut och dels är det ett resursslöseri med forskningsmedel när många forskningsprojekt inte leder vidare. 

Med en klar rekryteringsstrategi är chansen mindre att det bara "råkar" öppnas tjänster för vissa utvalda personer. Som alla vassa verktyg kan reformen användas på fel sätt. Det gäller att universiteten har tydlig policy så att det inte blir felaktiga, slumpmässiga och orättvisa rekryteringar, samt att det finns utarbetade och levande rekryteringsstrategier för fakulteter och institutioner. Görs inte detta finns risken att man försämrar situationen för kvinnliga forskare.

Reformen kommer nog leda till färre forskare i systemet (på forskarassistentnivå), men jag menar att det trots allt är bättre att välja mellan akademin och en karriär utanför akademin tidigare i karriären istället för i steget mellan forskarassistent och lektor/professor.

Karin Rengefors - Professor i limnologi, Lunds universitet
– Lärosätena har även innan autonomipropositionen anställt sina lärare och forskare, det som skiljer är att en hel del av dagens regleringar försvinner från lag och förordning. Framför allt kommer det inte längre att vara ett krav att ha fakultetsnämnd(er). Dessutom blir reglerna kring lärartjänster och tillsättningar till stor del upp till högskolan att besluta om. Avsaknad av kollegial granskning vid tjänstetillsättningar kan försämra den vetenskapliga kvaliteten och rättssäkerheten inom akademin.
 
Endast lektors- och professorstjänster regleras i den nya lagen och förordningen och endast vid professorernas tjänstetillsättning kommer sakkunniggranskning att vara ett krav. Många vägar stängs för lärare och forskare som idag är inne i systemet. Exempelvis försvinner disputerade adjunkters rätt att bli prövad för befordran till lektor. Likaså försvinner lektorernas rätt att bli prövade för befordran till professor. Antalet forskare borde rimligen öka då många lärosäten idag har god ekonomi – men detta är oavhängigt autonomireformens vara eller icke vara.

Från facklig och professionell synvinkel finns det i princip bara en fördel med avregleringen av alla tidsbegränsade tjänster. Genom att kollektivavtal ersätter förordning finns det möjlighet att hitta karriärsystem som är bättre för såväl den anställde som för sektorn.

Lars Abrahamsson - Doktorand i elektro- och systemteknik, KTH
Ansvarig utgivare: Tomas Nilsson. Redaktör: Eva Barkeman.
Allt material på www.tentakel.vr.se är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna artiklar men ange alltid källa.