Vetenskapsrådet
" All vetenskaps början är förvåningen över att tingen är som de är. "
- Aristoteles
Det här är tidningen Tentakels arkiverade webbsidor. Tidningen lades ned 2011.
April/Maj 2010 Nr 2

<span class="bldtextfoto">Foto: </span>

För Pernilla är jobbet en hobby

Pernilla Wittung åker skidor i Umeå.

RÅDSPROFILEN
Vem är det egentligen som tar beslut om vilka som ska får forskningsmedel från Vetenskapsrådet? I Tentakels serie Rådsprofilen, får du träffa alla ledamöter i ämnesrådet för naturvetenskap och teknikvetenskap. Möt Pernilla Wittung-Stafshede.
Vad betyder det för dig att sitta i ämnesrådet, Pernilla Wittung-Stafshede?
– Att sitta med i NT:s ämnesråd tror jag betyder att jag kan vara med och till viss del påverka framtidens forskning i Sverige. Eftersom jag spenderat tio år som professor i USA (flyttade till Sverige, Umeå 2008) har jag en rik erfarenhet av det amerikanska akademiska forskningssystemet. Jag hoppas därför att jag med mina erfarenheter kan tillföra nya idéer och åsikter.

Det är otroligt viktigt att hela tiden poängtera vikten av grundforskning, och att Vetenskapsrådet fortsätter att satsa på grundläggande nyfikenhetsbaserad forskning. Dessutom, eftersom jag är ganska ny i Sverige, hoppas jag med detta uppdrag också kunna lära mig mycket om svensk forskning – vilka som utför den och hur den utförs och finansieras. Jobbet är både roligt och givande på alla plan; med mina doktorander i min grupp, på institution/universitetsnivå, samt på ett nationellt/internationellt plan.

Vilken tycker du är den viktigaste forskningspolitiska frågan?
– Jag tycker att samhället går mer och mer mot att forskning ska vara tillämpad. Det är farligt. Vi måste komma ihåg hur viktig grundforskning är och satsa på forskare som bedriver grundläggande forskning och se resultaten i ett längre perspektiv. Det behövs mer pengar till bidrag inom naturvetenskap och teknikvetenskap, allt för många bra ansökningar till Vetenskapsrådet får avslag idag. Det finns studier som visar att de flesta läkemedel har upptäckts av slumpen i grundforskningsammanhang, vilket visar att det oftast inte går att förutbestämma vad man ska upptäcka. Och det är det som är charmen med forskning, tycker jag!

Dessutom måste vi göra något åt det låga intresset som finns för naturvetenskap hos barn i grundskola och gymnasium. Denna trend såg jag inte alls i USA. Här finns mycket att göra, både vad gäller innehållet i undervisningen och lärarnas utbildning – universiteten kan gå in och hjälpa till med motivation. Jag är rädd för att grundkunskaperna i matematik sjunker i den svenska skolan, vilket går ut över samtliga naturvetenskapliga ämnen eftersom matematik är ett viktigt instrument.

Slutligen tycker jag att vi måste se över karriärvägarna inom universitetsvärlden. I USA har man ett väl fungerande "tenure-track"-system som är baserat på hur duktig man är på de formella meritkrav som måste uppnås. Vi måste införa något liknande i Sverige, så det finns tydliga karriärvägar för våra duktiga unga forskare som vill stanna kvar inom akademien. Jag tycker inte det är acceptabelt som det är nu på många universitet. Om inget görs, kommer vi att förlora de bästa forskarna, vilket kommer missgynna framtida svenska forskning.

Vad brinner du för?
– Att upptäcka saker som ingen annan sett. Forskning är oerhört spännande och kreativt, det gäller att hela tiden se nya vägar och förklaringar. Min egen forskning syftar till att förstå hur delbitar i vad vi kallar liv fungerar. Vi försöker förklara hur de processer (proteinveckning, se nedan) som hela tiden sker i levande organismer verkligen fungerar. Förstår vi detta i grunden, kan vi kanske påverka viktiga reaktioner åt det håll vi vill (t ex vid sjukdomar).

Jag tycker också det är oerhört givande och stimulerande att se hur unga studenter utvecklas till riktiga forskare, det vill säga handleda doktorander till färdiga doktorer. Jag är otroligt stolt över de doktorander jag haft och hur de lyckats gå vidare. På ett mer direkt plan är det också en kick att undervisa i grundläggande ämnen och känna att man kan överföra information och inspiration till grundkursstudenter. Jag älskar verkligen mitt jobb som forskare (med allt vad det innebär) och ser det mer som en hobby som finns med mig hela tiden, överallt och när som helst på dygnet (många av mina bästa idéer kommer då jag sover).

Vad arbetar du själv med?
– Jag läste kemiteknik på Chalmers, sen har jag doktorerat i fysikalisk kemi. Då forskade jag på DNA och DNA-analoger (PNA) som vi trodde kunde bli läkemedel (men det blev de inte). Därefter åkte jag åkte till Caltech i USA som postdoktor och började forska på proteiner och hur de når sin aktiva form. Vi använde laserteknik för att kunna observera mycket snabba veckningsförlopp.

Jag håller nog fortfarande världsrekordet i protein veckning: 5 mikrosekunder tog det för mitt lilla enkla modellprotein att krulla ihop sig till en boll! Efter min postdok började jag min karriär som professor i USA. Då skapade jag mig ett eget forskningsområde som handlar om hur proteiner kopplar veckning med bindning. Detta är viktigt eftersom många proteiner binder metaller för att fungera eller innehåller mer än en peptidkedja (t ex hemoglobin i blodet har 4 proteinkedjor och fyra järngrupper i sin aktiva modul). I dessa fall kan bindning (av metall eller av annan kedja) ske antingen före eller efter veckningen och detta hade ingen tidigare studerat då jag började.

Vi har under årens lopp gjort många spännande upptäckter inom detta område – till exempel har vi sett att metaller kan binda först och på så vis snabba på veckning av proteinkedjor. För att studera proteiner i labbet använder vi en mängd biofysikaliska metoder, mycket spektroskopi och kalorimetri. På senare år har vi börjat studera hur metaller levereras till behövande proteiner i cellerna; fria metaller är farliga så det finns speciella transportsystem som man inte vet mycket om. Vi tittar också på hur cellmiljön, som är en tjock gelé ungefär, påverkar proteiners veckning och form. Vi har upptäckt mycket oväntat och spännande!

Vad vet dina kollegor inte om dig?
– Jag älskar choklad och äter massor varje dag (då barnen sover), men jag kan inte laga mat (då blir det mest eld eller rök). Dock kan jag spela dansbandsmusik på dragspel. Jag var professor i USA (Tulane University i New Orleans och Rice University i Houston) i totalt tio år innan jag flyttade "hem" till Sverige. Jag har en gång matat komodovaraner med en levande get och jag har badat i en vulkan (iskallt) på Island.

Namn: Pernilla Wittung-Stafshede.
Ålder: 41.
Yrke: Professor i biologisk kemi, Umeå Universitet.
Bostad: Gul villa i Berghem, Umeå.
Familj: Mannen Patric och 2 flickor: Selma 8 år och Hilda 4 år. Katten Sirap.
Intressen/Övrigt: Ja, mitt jobb är ju min hobby. Med små barn är det svårt att ha riktiga vuxenintressen. Är barnen nöjda, är jag glad. Jag gillar att resa till spännande ställen i världen. Innan jag fick barn reste jag mycket, till exempel till Nepal, Vietnam, Afrika, Kina, Peru, Guatemala. Som de flesta försöker jag sporta så ofta jag kan (gym, skidor, yoga mm), det är min chans till ensamtid. I Louisiana var fritidsnöjet att paddla kanot i träsken bland krokodiler.

Fotnot 1: Pernilla Wittung-Stafshede är en av nio ledamöter i Vetenskapsrådets ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskapöppnas i nytt fönster.

Fotnot 2: Möt fler Rådsprofiler:
Anders Rantzeröppnas i nytt fönster

Eva Barkeman

Datum: 2010-03-29
Skriv ut

Kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.
Välkommen tillbaka med dina kommentarer i den nya webbtidningen Curie från Vetenskapsrådet som lanserades 2012.
Ansvarig utgivare: Tomas Nilsson. Redaktör: Eva Barkeman.
Allt material på www.tentakel.vr.se är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna artiklar men ange alltid källa.