Vetenskapsrådet
" Forskning är att se vad alla sett och tänka vad ingen annan tänkt."
- Albert Szent-Gyorgyi
Det här är tidningen Tentakels arkiverade webbsidor. Tidningen lades ned 2011.
December 2009 Nr 9

<span class="bldtextfoto">Foto: </span>

Den bästa forskningen är en myt

Håkan Wennerström pläderar för en pluralistisk syn på forskning och forskningsfinansiering.

DEBATT
I en tradition av ytlighet uppstår lätt "sanningar", vars korrekthet etableras genom upprepning snarare än empirisk undersökning och/eller noggrann överläggning. Nedan beskriver jag två sådana "sanningar" i termer av forskningspolitiska myter: myten om "den bästa forskningen" och myten om att "någon annan vet bättre". Analysen baseras på den erfarenhet jag samlat under fyrtio års verksamhet som reflekterande forskare, forskningsledare, sakkunnig granskare av forskning och som ledamot av beslutande forskningsfinansierande organ.
  • Myten om den bästa forskningen

Ett ofta upprepat mantra i dessa dagar är att vi (regeringen, utbildningsdepartementet, Vetenskapsrådet, Stiftelsen för strategisk forskning, universitetsledningar) skall fokusera stödet till den bästa forskningen. Sådana uttalanden följs vanligen inte upp med ett klargörande om vad som menas med "bästa". Man implicerar också att argumentet riktar sig mot de som vill stödja dålig forskning, var de nu kan finnas?
 
Det finns flera problem med inställningen att det är den bästa forskningen som skall ha stöd. Den mest fundamentala invändningen är att forskning inte utförs för att vara bäst. Forskningen har många roller i samhället. Den bidrar till välfärden genom ekonomiska, medicinska och tekniska framsteg. Den skall också granska den politiska och ekonomiska makten. Den skall vidare bidra till vår syn på de existentiella frågorna i stort och smått.

En annan oklarhet av fundamental karaktär har sin bas i forskningens "mångdimensionalitet". Den rikedomen och samspelet inom forskningen utgör ett grundläggande skäl till att det satsas så mycket resurser på denna samhällsaktivitet. Skall man då satsa på den BÄSTA forskningen uppstår genast frågan: bäst i vilket avseende?
 
Ytterligare ett problem finns i tidsperspektivet. Bästa forskningen just nu? Bästa forskningen förra året. Bästa forskningen nästa år? Bästa forskningen om fem år? Om tio år? Det kanske rimligaste svaret på dessa frågor är ja, men i detta ligger en inneboende motsägelse. Det som möjligen är bäst om tio år är inte bäst idag. Den redan utförda BÄSTA forskningen behöver egentligen inget ytterligare stöd.
 
En annan komplikation ligger i bedömningen. Prioriteringar av ansökningar om forskningsfinansiering görs utifrån vad som är känt idag. Erfarenheten har gång på gång visat att samtidens bedömning av forskning ofta slår fel. Ju närmare i tiden forskningen ligger ju osäkrare är bedömningen. Ändå måste den göras. Det är min erfarenhet av bedömning av forskning inom naturvetenskap, att det i praktiken råder förvånansvärt stor konsensus om vad som är bra och mindre bra. Det är då lätt att förledas att tro att bedömningen är riktig. Det är snarare ett tecken på att bedömningen gjorts rimligt transparent och med gemensamma kriterier.
 
Den BÄSTA forskningen framstår efter denna granskning mest som ett slagord att använda i politiska sammanhang. I seriösa diskussioner om forskningsprioriteringar är det nödvändigt att se djupare på forskningens roll. Dock uppstår problemet att om man  tillräckligt ofta säger att enbart den bästa forskningen skall ha stöd, tror andra att man menar vad man säger. Till slut tror man det också själv.
 
Vid forskningsfinansieringen måste vi lära oss att hantera de komplikationer som följer av en pluralistisk syn på forskningens roll i samhället och på samspelet mellan olika forskningsaktiviteter.

  • Myten om att "någon annan vet bättre".

Det finns en allmän tendens i samhället att den enskilde undviker att ta personligt ansvar för beslut och åtgärder. Vid förfrågan hänvisar man företrädesvis till en annan person, till någon överordnad eller till någon yttre omständighet, som man inte kontrollerar. Denna tendens har också nått forskarvärlden om än i något maskerad form.

En helt central forskningsfinansieringsfråga är att bedöma värdet av såväl utförd som planerad forskning. Detta arbete måste utföras och då söker man praktiska lösningar. Det är också så att denna typ av värdeomdömen är psykologiskt känsliga och de kan ge upphov till personliga antipatier (och sympatier). Detta innebär att det ligger en stor frestelse i att fjärma den egna personen från omdömet och då använda kvantitativa kriterier. Det tre vanligaste av dessa är:

    i)  mängden publicerat material räknat i artiklar eller trycksidor.
    ii)  inflytelsefaktorn (impact factor) för tidskrifterna där artiklarna publicerats eller alternativt prestigen hos förlaget där en bok publicerats.
   iii)  citeringsfrekvens enligt olika mått.
 
Om det rent kvantitativa måttet i) kan sägas att det är ett nödvändigt, men inte tillräckligt, kriterium på god forskning att resultaten blir offentliga. Att räkna produktionen i kvantitativa termer är neutralt, men kräver ingen större vetenskaplig kompetens.
 
Inom de flesta discipliner lägger man stor vikt vid tidskriften där en artikel publicerats. Vid bedömningen av vetenskapens värde innebär detta att vad en redaktör eller redaktionsgrupp anser med stöd av två till fyra anonyma bedömare väger mycket tungt. "Någon annan vet bättre" och jag som vetenskapligt kunnig litar mer på det än vad jag själv kan läsa in i arbetena.
 
Under senare år har citeringsanalys spelat en växande roll för bedömning av vetenskaplig kvalitet. Det tycks ha gått så långt att vetenskapligt sakkunniga kan bli frustrerat förvirrade om de uppmanas att inte använda citeringsanalys som kvantitativ bas för prioriteringar. Man kan få intrycket att det spridit sig en implicit åsikt att meningen med vetenskapliga publikationer är att de skall bli citerade. Det finns en stor frestelse i att kunna säga att andra tycks tycka att detta är bra och då tycker jag också att det är bra. "Andra vet bättre".
 
En uppenbar nackdel med dessa objektiva kriterier på vetenskaplig kvalitet är att de verkar korrumperande. Man citerar kumpaner och nämner ej konkurrenter. Man använder tveksamma metoder för att få manuskript publicerade i tidskrifter med hög prestige. Förutom vänskapskorruption riktad mot redaktörer och anonyma granskare friseras dessutom inte så sällan det vetenskapliga innehållet i artiklarna för att öka chanserna för publicering. Det finns en uppenbar risk att ett ytligt icke ansvarstagande sätt att bedöma vetenskaplig kvalitet också resulterar i att själva vetenskapens innehåll blir ytligt och icke ansvarstagande.

Forskarna måste hävda sin förmåga som kompetenta och självständiga bedömare av forskning och att denna bedömning är på en kvalitativt annan nivå än den som uppnås med kvantitativa algoritmer.

  
Fotnot: Texten kommer från föredraget "Några forskningspolitiska myter" i september 2008 vid ett tvådagarsseminarium i Lund över ämnet "Mer forskning för pengarna".

Håkan Wennerström
Professor i fysikalisk kemi, Lunds universitet

Datum: 2009-12-14
Skriv ut

Kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.
Välkommen tillbaka med dina kommentarer i den nya webbtidningen Curie från Vetenskapsrådet som lanserades 2012.
Ansvarig utgivare: Tomas Nilsson. Redaktör: Eva Barkeman.
Allt material på www.tentakel.vr.se är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna artiklar men ange alltid källa.