Vetenskapsrådet
"Om du bara är skeptisk, då kan inga nya idéer komma till dig. "
- Carl Sagan
Det här är tidningen Tentakels arkiverade webbsidor. Tidningen lades ned 2011.
Maj 2009 Nr 4

<span class="bldtextfoto">Foto: </span>

Grundforskning försvinner från KTH

<span class="bldtextfoto">Foto: KTH</span>Villkoren för grundforskning på KTH har försämrats rejält, skriver kemiprofessor Julius Glaser.

DEBATT
En ung man, vi kallar honom Adam, blir klar med sina universitetsstudier i kemi. Han börjar jobba i industrin, men inser snart att han vill forska istället. Han tycker att grundforskning är det roligaste som finns, så han söker sig till KTH och börjar doktorera. Handledaren ger honom ett tufft projekt, men Adam tycker det är spännande och jobbar på. Så småningom lyckas han knäcka alla problem och blir doktor.
Sedan gör han postdok i det stora landet i väst och söker forskningsanslag från Vetenskapsrådet. När han kommer tillbaka till KTH väntar ett grundforskningsanslag och en tjänst. Livet leker!
 

Älskar sin forskning

Han börjar forska inom ett nytt kemiområde, blir docent, och handleder doktorander. Genom sina publikationer blir han alltmer känd internationellt. Hans doktorander blir doktorer, och flera gästforskare söker sig till hans labb. Han blir invald i Vetenskapsrådet för att bedöma andras anslagsansökningar.
Där blir Adam deprimerad: 115 ansökningar har inkommit inom hans område. Svenska kemister söker grundforskningsanslag på totalt cirka 150 miljoner, men rådet har bara 15 miljoner att dela ut. Expertpanelen är frustrerad, men granskar ansökningarna hårt och rättvist. Drygt 20 procent av de sökande får anslag, naturligtvis inte så mycket som de hade sökt, men ändå (övriga sökande får hitta sig en annan sysselsättning). Fortfarande får alla svenska forskare ansenligt stöd från sina universitet, doktorandtjänster finns att söka.

Adam fortsätter med sin grundforskning på KTH. Publicerar sina resultat, ofta i de mest ansedda tidskrifterna inom området, handleder doktorander, samarbetar med forskare internationellt. Han undervisar på alla nivåer och ägnar sig också åt "tredje uppgiften" genom att föreläsa och visa kemiexperiment för allmänheten.

Sämre ekonomi 

Så småningom blir Adam professor. Han älskar sin forskning, och rekommenderar varmt en forskarkarriär till intresserade och duktiga KTH-studenter.
Men under de senaste 10-15 åren har han märkt att ekonomin för hans verksamhet blir allt sämre, trots ökande anslag från Vetenskapsrådet. Hur kan det komma sig?
 
Ja, numera måste Adam betala även sin egen lön, sitt och sina medarbetares kontor och labb, de stora korridorerna, toaletter, osv. KTH ligger centralt i huvudstaden, så hyrorna är höga. Samtidigt minskar KTH:s stöd till forskningen. Några doktorandtjänster finns inte längre – även de måste bekostas av forskningsanslaget.
Adam inser situationens allvar. Han lägger ihop allt sitt forskningsstöd och betalar hyran till Akademiska Hus AB, och skatt till alla nivåer på KTH. Det som finns kvar räcker till ungefär halva Adams lön. Undervisningen täcker den andra halvan. Men: Adam måste ju också betala sin forskning, sina medarbetares löner, materiel, kemikalier, osv. Varifrån ska dessa pengar komma?
 
I det läget söker han anslag från EU och andra källor, både statliga och privata. Han lär sig att det är mycket lättare att få anslag om man vinklar sina ansökningar mot potentiella tillämpningar, till exempel medicin eller energi. Det fungerar så han kan hålla näsan över vattnet, även om det tar en ansenlig del av hans forskningstid. Hans nya doktorander får inte längre doktorandtjänster utan stipendier eller annat som är billigare. Men de blir doktorer och Adams forskningssamarbeten löper bra. Forskningsrådet är nöjt, anslag beviljas.
 

Kollegorna omprioriterar

Vad gör Adams kolleger på KTH i det läget?
Hans närmaste kollega och samarbetspartner, Bengt, får nog av den dåliga ekonomin och lämnar KTH för en forskartjänst på Universitetet där hans ekonomi plötsligt blir acceptabel, fast han har exakt samma forskningsanslag som tidigare!
En annan kollega på samma avdelning, Christer, undervisar så mycket det går för att hålla ekonomin vid liv. Men det räcker inte och projektet går med underskott. Samtidigt blir forskningstiden allt mer begränsad, och det blir i praktiken omöjligt att få anslag från Rådet.
En tredje kollega, David, ändrar sin inriktning mot energiforskning. Han skaffar diverse industriuppdrag. De hackar sönder hans tid och ligger oftast utanför hans huvudsakliga forskning, men de ger det nödvändiga ekonomiska bidrag så han kan fortsätta med sin älskade grundforskning.
 
Adam – och många av hans kolleger – försöker samtidigt påverka systemet för att grundforskningen ska kunna fortleva även i ett litet land som Sverige, trots att det saknas stora kemiföretag som kan satsa på grundläggande forskning (som till exempel i Schweiz). Lobbyverksamheten pågår i flera år, på olika nivåer, från KTH till regeringen. Men ekonomin blir allt sämre.

Avslutar forskningen

Kampen mot systemet känns som att slå huvudet i en mur. Till slut får Adam nog av det prekära ekonomiska klimatet för grundforskningen i landet, i synnerhet på KTH. Han vill syssla med den forskning som han brinner för, inte hålla på med livsuppehållande nödåtgärder. I sina senaste anslagsansökningar har han underrättat Rådet att han inte kommer att anta fler doktorander ifall den ekonomiska situationen inte dramatiskt förbättras. Forskningsrådet ger honom fortsatt anslag, men kan naturligtvis inte trolla fram tillräckliga resurser. Och rådet kan inte ge större anslag till KTH-forskare än till forskare från andra svenska universitet, trots att man vet väl hur prekärt läget är på KTH.
 
Då tar Adam sitt beslut: han har gjort det bästa möjliga av situationen under många år, experimenterat, räknat och modellerat, föreläst, publicerat och utbildat doktorer. Men nu räcker det! Han kommer inte att söka fler anslag från forskningsrådet, avslutar sin forskningsverksamhet. Han kommer att fortsätta undervisa, men i övrigt ägna sitt liv åt annat. Vill man inte betala vad grundforskningen kostar så får man ingen grundforskning.
 
Det är en kort beskrivning av en grundforskares villkor på KTH. Vad innebär det för KTH i stort?
 

  • Det är svårt att rekrytera nya grundforskare till KTH, och de som finns idag söker sig till annat. Unga studenter inser att det blir bäst för dem att välja en annan yrkesbana.
  • Den eftersträvansvärda kopplingen mellan forskning och undervisning försvagas.
  • Slöseri med resurser: duktiga forskare – som skulle kunna handleda doktorander och producera nya forskningsrön – ägnar sin tid åt anslagsansökningar och att navigera runt systemet. Eller lämnar KTH.
  • Om 5-10 år är grundforskningen borta från KTH, möjligen med undantag för politiskt moderiktiga områden som energi och bioteknik.
  • Den tillämpade forskningen på KTH – som ju på många sätt får sin näring från grundforskningen – kommer att försvagas.
  • Sveriges största tekniska högskola blir allt mer teknisk, och allt mindre innovativ.
  • Detta, tillsammans med den allmänna inställningen till grundforskning i Sverige, leder till ännu mer allvarliga skadeverkningar. Kemikompetensen i landet – så nödvändig för att lösa miljö-, klimat- och energiproblem – krymper. Att uppehålla den kostar pengar, och de finns inte i tillräcklig mängd idag. Den kritiska forskningsmassan blir för liten för ett optimalt utnyttjande av resurserna.
 
Är det den utveckling vi vill se? Vart är vi på väg?
Julius Glaser
Professor i kemi, KTH

Datum: 2009-05-04
Skriv ut

Kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.
Välkommen tillbaka med dina kommentarer i den nya webbtidningen Curie från Vetenskapsrådet som lanserades 2012.
Ansvarig utgivare: Tomas Nilsson. Redaktör: Eva Barkeman.
Allt material på www.tentakel.vr.se är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna artiklar men ange alltid källa.